Kattliv – Om konsten att landa på tassarna

kattliv

”The cat righting reflex is a cat’s innate ability to orient itself as it falls in order to land on its feet.

Jag har arbetat med konst på heltid i fyra år nu, sedan sommaren 2013, efter att jag tog min masterexamen från konstfack. Det känns längre, förmodligen för att jag under dessa år varit nära ekonomisk kollaps så pass många gånger. Jag tror att jag hunnit beta av fler härdsmältor än vad många i min omgivning kommer hinna med under en hel livstid. För min del är det nästan alltid i samband med skatteinbetalningar som de riktigt stora kriserna uppstår. För ett par år sedan stod jag inför uppgiften att hitta 18 lax på 18 dagar. Det ordnade jag. Året efter var det 21 lax. Det ordnade jag. Sen var det 33 lax. Då behövde jag låna för att ordna det, men jag ordnade det.

Denna gång är det 28 000 kr som ska betalas in till skatteverket i morgon, den 12 december. Det är egentligen inga konstigheter, pengarna ska ju betalas in och jag har inget ideologiskt problem med att betala skatt, tvärt om egentligen, mina problem är strikt praktiska. Jag tjänar helt enkelt lite för lite för att kunna lägga undan skatt och moms under året, allt jag får in går åt till försörjning. Det kostar ungefär lika mycket för mig att leva som jag får in, innan skatten räknats bort. Det betyder att jag två gånger om året (moms och skatt) måste trolla för att inte skattekontot ska gapa tomt så att skulden hamnar hos kronofogden. Hittills har jag på olika sätt klarat den uppgiften varje gång.

Jag har alltid haft en avslappnad relation till pengar, även i lägen då min ekonomi varit väldigt ansträngd. Det är inte nonchalans, snarare ett ointresse. Eller en oförmåga att ladda fenomenet pengar med tillräckligt mycket mening och betydelse för att det ska bli intressant. Missförstå mig inte, avsaknaden av pengar kan vara väldigt påfrestande. Hela den biopsykosociala varelsen som är jag, Ruben Wätte, påverkas negativt av den ekonomiska stressen. Men min egen magkatarr och ångest har aldrig varit tillräckliga incitament för att jag ska ta frågan om pengar på allvar. En annan sak som jag vill vara tydlig med, om någon som läster detta skulle vara ute efter att försöka missförstå, är att mina barn aldrig blivit lidande av mitt ointresse/oförmåga. Det har aldrig saknats mat, kläder eller andra grundläggande nödvändigheter, som t.ex. närvaro, kärlek och chips.

Mina barn vet att deras pappa är rik, att vi är rika som familj. De syftar på den överfulla myntburken men jag tror också att de anar en annan typ av rikedom. Jag har mer tid, ork och uppmärksamhet än många andra vuxna, just därför att jag envisas med att inte sälja mina personliga naturresurser till lågpris utan istället behåller kontrollen över dessa tillgångar och kan använda dem bäst jag vill. Dessa använder jag i mitt konstnärliga arbete, men eftersom mitt konstnärliga arbete är detsamma som mitt privatliv betyder det att jag har tid, ork och uppmärksamhet som jag kan investera i projekt, processer och relationer av olika slag, inklusive vänner och barn. Jag ska inte gå in på djupet här och redovisa alla fördelar och nackdelar med att leva som jag gör, jag ville egentligen bara skriva att jag är en katt.

Varje gång jag kastas upp i luften mot min vilja kan det för en utomstående se ut som att jag är på väg att slå ihjäl mig. Jag tycks falla handlöst mot ekonomisk ruin, men då kickar den plötsligt igång, the cat righting reflex, och vips så landar jag snyggt och tryggt på mina tassar med alla nio liven i behåll. Det brukar vara ovisst in i det sista, men är det något jag lärt mig under de fyra åren som konstnär utan brödjobb så är det att jag kommer att klara mig på något outgrundligt sätt. Så även denna gång. I morgon ska skulden på 28 000 kronor vara betald, idag rasslade det till på mitt plusgirokonto tack vare en omtänksam uppdragsgivare som såg till att göra en skyndsam utbetalning för ett genomfört uppdrag. Snipp snapp snut, så var denna omgång av ekonomisk ovisshet slut. Tack Johanna Linder och Österängens Konsthall! Tack också till mig själv och till alla som bidragit och bidrar till min förmåga att möta ovisshet som ett ofrånkomligt livsvillkor.

Falling_cat