Bergspredikan

Berg1

Sommaren 2015 höll jag en Bergspredikan om ljus och mörker på en klippa i en skog.

Drygt 150 personer hade en fredagskväll i augusti samlats vid arbetskooperativet Under Tallarna och följde med mig upp på klippan. Medan solen gick ner över trädtopparna talade jag inför församlingen om ljus och mörker. Predikan handlade till stor del om hur vårt medvetande alltid möter världen med olika grader av öppenhet, från vidöppet till fokuserat.

I predikan talade jag bland annat om att livet är som att vandra ensam i en dunkel skog, strax efter att solen gått ner eller innan den går upp. Vår syn är ibland otillräcklig och skogens mörker kan därför verka skrämmande. Jag talade också om att vi alla är utrustade med en ficklampa, med vilken vi effektivt kan lysa upp en liten bråkdel av skogen i hopp om att det ska få oss att känna trygghet. Vidare talade jag om att när vi tänder lampan blir resultatet att ljuset får våra ögon att ställas om, vilket gör att mörkret omkring oss plötsligt framstår som ännu mörkare. Ficklampans sken separerar oss från vår omgivning och gör att nyanserna försvinner. Istället för en skog i dunkel befinner vi oss plötsligt i en skog av kompakt mörker, som med undantag för den lilla yta som vår lampa lyser upp tycks bli ännu mer skrämmande. Med ficklampan kan vi börja se detaljer klart och tydligt, men vi går miste om helheten.

Om vi kan motstå impulsen att vandra omkring med våra ficklampor ständigt påslagna, trots att vi till en början kan skrämmas av mörkret, ensamheten och ovissheten, då kompenseras snart bristen på synintryck av att andra sinnen skärps. Plötsligt hör vi skogen och känner dess dofter, vi upplever den med en total närvaro som står i tvär kontrast till den separation som uppstår ur ficklampans skarpa ljus. Då märker vi att vi i själva verket är en del av skogen och att vi inte har något att frukta. Denna ficklampa är vårt skarpa och riktade rationella förnuft, ett fullgott verktyg för att studera detaljer, vilket alltid sker på bekostnad av helheten. Att släcka ner och låta andra sinnen informera en kan till en början kännas livsfarligt, men jag tror att det är viktigt att vi lär oss att behärska båda dessa sinnestillstånd. Den som är beroende av ficklampan kan aldrig bli riktigt trygg, denne fruktar mörkret och tror att ständigt mer ljus är lösningen på alla problem. Den som istället kan vandra genom skogen med ficklampan tidvis avstängd är betydligt friare, för denne är ovissheten inte längre ett hot utan ett livsvillkor att omfamna.

När jag avslutade min predikan hölls ett öppet samtal i församlingen. När vi sedan skulle ta oss ner från klippan hade solen gått ner och mörkret gjorde att varje deltagare med den egna kroppen fick uppleva de principer som behandlats i predikan.

berg6

berg5

Berg4