Förra veckans blixtvisit i Uppsala, med gästföreläsning på den fantastiska studentdrivna institutionen Centrum för Miljö- och Utvecklingsstudier (Cemus), fick idag en fristående fortsättning. Jag fick förtroendet att återvända till Cemus för att ge en tre timmar lång introduktion till Uppror, denna gång som en del av kursen Förändringsprocesser.
Jag har sagt det förut men det tål att sägas igen; det är så maxat att undervisa! Den pedagogiska situationen erbjuder väldigt mycket av det jag tycker är värdefullt; innerliga möten, öppna samtal, ovisshet, sårbarhet, mod, tillit och samskapad kunskapsproduktion där alla turas om att lära ut och in på en och samma gång. Dessutom får jag babbla om sånt som intresserar mig och förhoppningsvis sprida några användbara idéer vidare.
Funktionen som gästlärare passar mig perfekt – jag behöver bara dyka in som en sann Trickster i ett existerande sammanhang med mina egna erfarenheter och funderingar. Jag har ofta en pedagogisk idé att utgå ifrån, men inom dess ramar är luften fri och vad som helst kan hända. Det spelar ingen roll om det sker över en hel termin, en vecka eller en eftermiddag, de teman som intresserar mig tycks kunna bära sig själva på något sätt.
Lusten inför och tillfredsställelsen efter ett undervisningstillfälle är ett direkt resultat av att jag får göra precis det jag ska (och vill och kan) – ännu ett exempel på hur viktig tilliten är för att jag ska fungera optimalt. Hade jag inte varit fri att utforma både innehållet och upplägget så hade både lusten och tillfredsställelsen gått förlorad. Jag vill undervisa om sånt som intresserar mig på djupet, som vägar till uppror till exempel.
När jag var på väg från lektionssalen till tåget fick jag se Uppsalapolisen genomföra ett naturvetenskapligt experiment. Forskningsresultatet redovisas på bilden ovan: Träd är jättemycket hårdare än bilar.