Jag har jobbat intensivt hela veckan med min vän Gustav. I måndags var vi i Köpenhamn och filmade ett dygn med min fina köpenhamnsfamilj och efter det har vi fortsatt filma i Järna, bland annat inne på grymmaste pizzerian Cucco Pazzo (Bîjî Rojavayê Kurdîstanê!) som nyligen flyttat upp till centrum. I samband med flytten har de börjat sälja glutenfria pizzor för bara 5 kr extra, jag har ätit där tre gånger den här veckan och jobbar på att få in en egen pizza i menyn (Den Onde fast utan köttfärs och gjord på glutenfri botten med extra bea, jag ska nog kalla den för ”Konstnären” eller bara ”Shuno Deluxe”).
Filmen vi gör är sprungen ur något som ligger väldigt nära mitt hjärta, nära min kärna som konstnär och människa. Med lusten och nyfikenheten som drivkraft går det att göra väldigt mycket, men man kommer bli stadigt uppläxad och örfilad av livets praktiska villkor och tvingas förhålla sig till banala saker som (bristen på) pengar. Jag betalade in 18 tusen i kvarskatt för ett par veckor sen, med lånade pengar. I torsdags betalade jag in ytterligare strax över 16 lax i moms. Om det inte vore absolut nödvändigt för mig att ha egen firma för att kunna ta de uppdrag jag behöver göra så skulle jag aldrig någonsin driva ett företag.
Fuck det där alltså, entreprenör är ett franskt ord för tillväxtorienterad hustler som spelar på majoritetskulturens villkor. Jag vill inte vara med, istället vill jag att det ska vara möjligt att leva och arbeta med konst utan att delta i något spel överhuvudtaget. Frågan är hur? Hur kan jag (och du) göra för att röra mig fritt på fältet mellan livlös kontroll och destruktivt kaos? Hur kan jag göra för att undvika både konservering och kompostering, både förstelning och förfall? Med andra ord: Jag vill inte driva ett företag (och jag vill verkligen inte vara fast anställd), men jag vill heller inte leva så nära ekonomisk kollaps att jag behöver låna för att kunna betala skulder och äta dricka Zantac Brus™ resten av livet. Så hur gör man? Det är en av sakerna jag undersöker på djupet för närvarande, både som konstnär och människa.
Arbetsveckan avslutade jag i Råby med en riktigt fin liga av skapande människor för att reka inför sommarens mission i Dungen. Vi åt statsfinansierad falafel och hängde på fritidsgården, de sköna men rastlösa kidsen skulle bussas till en annan fritidsgård för att lyssna på Cherrie som skulle spela live. Även hon har klurat på det här dilemmat: ”Beckna eller bli som Zlatan? Alla kompisarna tänker samma.” Vi snackade en stund med Matthew som arbetar på fritidsgården om vidskeplighet och rädsla för mörker, döden och skogen. Han berättade en fin historia om när han tillsammans med ungdomarna sovit över på en annan fritidsgård under halloween. En av grabbarna fick nog redan innan skräckfilmen och innan de andra kidsen börjat skrämmas och yttrade de bevingade orden: ”Wallah, jag orkar inte vara rädd mer”.
Kampen fortsätter.