Poliserna som hunnit ikapp oss är nyfikna. En av dem lyser på sig själv med en ficklampa medan han försöker bringa klarhet i vad det är för en märklig folksamling som driver omkring på gatorna i Sandviken sent en onsdagskväll. Att döma av hans frågor tycks det pågå en febril aktivitet i polismannens prefrontala cortex – han försöker placera oss i en passande kategori genom att avläsa våra kläder och fanor men har uppenbara svårigheter med att hitta ett lämpligt fack. Gruppen är för märkligt sammansatt, har för konstiga fanor och framför allt är för ovillig att räta ut hans frågetecken genom att lämna raka svar på hans enkla frågor.

”-Vi har ingen ledare”

”-Vad är ni emot?”

”-Inget”

”-Jamen vad är ni för då?”

”-Inget särskilt”

”-Men tycker ni någonting? Har ni någon åsikt? Vad vill ni?”

Vi går vidare, vi har ett jobb att sköta eller åtminstone ett samskapat utforskande att utföra. Poliserna går tillbaka till sin bil men väljer att hålla oss under uppsikt tillsammans med ännu en patrull som anlänt i egen bil och parkerat med släckta lysen bakom en liten byggnad. Hade vi givit dem något konkret, vad som helst, hade de kunnat avfärda oss och det vi gör som konst, lek eller möjligtvis någon sorts aktion trots att vi varken var för eller emot något särskilt. Men eftersom vi kollektivt, utan ledning eller formellt beslut, valde att låta ovissheten leva vidare i dessa poliser så kunde de inte göra annat än att hålla oss under uppsikt, nyfikna som de var.

Den korta promenaden på gatorna var ett konstnärligt ordningsbrott, ett enkelt försök att skapa egna kroppsliga erfarenheter av ett konstnärligt förhållningssätt som jag presenterat för gruppen tidigare under kvällen. Prärievargens förhållningssätt – Frihetligt, lekfullt, äventyrligt, utforskande, gränsöverskridande och framför allt olydigt. Totalt omöjligt att förstå sig på med hjälp av ett strikt rationellt och auktoritärt synsätt. Utan ledare och utan uttalad agenda rörde vi oss tillsammans. Vi tog plats i offentligheten men det var ingen uppvisning utan ett konstnärligt försök som i första hand gjordes för vår egen erfarenhets skull. Klart att det blev kortslutning för polismannen med ficklampan. Mötet med ordningsmakten blev en perfekt illustration av just de teman som jag hade presenterat under kvällens föreläsning.

Tack Klotterinstitutet i Sandviken för att ni bjöd in mig och tack alla grymma deltagare för att ni ville vara med och samskapa!

 

Fanor är symboler, de är något i sig själva men de pekar också mot något annat. Fanor kan uttrycka alltifrån hot och hat till krav på social rättvisa. De kan bidra till att exkludera och inkludera människor i föreställda gemenskaper, men de kan också bära viktiga budskap som ingjuter framtidshopp och sprider kämpaglöd omkring sig eller bara vara festliga stämningshöjare som saknar direkt politisk mening. ”Fanor för fest och protest” var en öppen workshop som jag och min son Albin höll tillsammans inom ramen för Konstfrämjandets 70-årsjubileum den 2 september.

Vem som helst kunde komma och göra en egen fana och framför allt var det barn i olika åldrar som nappade på den möjligheten. Jag har tidigare arbetat med folksamlingar och fanor i offentligheten på olika sätt som låtit konsten överbrygga gränsen mellan fest och protest. Även denna gång var det tydligt att en så enkel sak som att få göra sin egen fana kan bidra till att barn kan ta plats i offentligheten på ett sätt som både är festligt och samtidigt i sig självt utgör en sorts protest.

Jag vill passa på att rikta mitt varmaste tack till det strålande syskonparet Tuva och Alma och till alla andra barn som under dagen kom förbi och knåpade ihop en egen fana. Tack också till Albin som assisterade och till Konstfrämjandet som bjöd in oss till att delta.