Med nytt hopp om samtiden

nytt56

Den fria leken.
Den fria konsten.
Det fria samtalet.
Den fria forskningen.
Nästan allt jag gillar, gillar jag som allra bäst när det är fritt.
Gärna så fritt att gränserna som skiljer det ena från det andra löses upp och försvinner.

En flock fantastiska prärievargar tog igår tillfälligt över en rondell i ett ösregnigt Järna. Situationen i rondellen, som blev slutpunkten på en tre dagar lång klassresa genom inre och yttre landskap, uppstod ur något som inte gärna låter sig kategoriseras. Det var en pedagogisk situation, eftersom jag i egenskap av gästlärare haft förmånen att formge dessa dagar. Tillsammans med gruppen har jag arbetat med att skapa direkta erfarenheter av de olika förhållningssätt, fenomen, teorier och praktiker som jag önskade att deltagarna skulle få med sig från kursen. Det var också en lekfull situation, en konstnärlig situation, en social situation och i allra högsta grad en undersökande situation. Helt enkelt en korrupt kombination av överlappande drivkrafter och metoder.

Under de tre hela dagar vi spenderat tillsammans har vi hunnit med mycket, delvis tack vare att vi inte befunnit oss i något klassrum utan istället rört oss mellan många olika platser. En höjdpunkt för mig personligen var till exempel när gruppen besökte min dotters klass på Solvikskolan. De mänskliga möten som uppstod mellan femteklassarna och folkhögskoledeltagarna var både hjärtevärmande och ömsesidigt inspirerande. En annan höjdpunkt för mig var att få presentera Norrtuna för gruppen, vilket toppades med en värmande och välkomnande fika i min vän Klaras kök. Undervisning, eller vad det nu är jag gör med människor i olika pedagogiska sammanhang, behöver inte vara svårare än så. Kunskapande kan vara något så konkret som mänskliga möten och samtal.

Trots att jag gjort liknande arbeten med olika människor i olika sammanhang upphör jag aldrig att imponeras av grupper som denna folkhögskoleklass. Det har varit ett rent nöje att samarbeta med deltagarna och deras förmåga att möta ovissheten har varit enastående. Istället för att reagera på kontrollförlust med skepsis eller skräck har de litat på sig själva och nyfiket välkomnat ovissheten som en möjlighet. Vad händer när vi släpper taget och ger oss hän? Vad uppstår när äventyret överordnas tryggheten? Vilka värdefulla erfarenheter väntar den människa som trots sin rädsla kliver rakt in i den egna mörka grottan, även fast det inte finns några som helst garantier om utdelning eller triumf? Jag är oerhört tacksam för att jag får spendera min vakna tid på det sätt jag gjort de senaste tre dagarna, med att lära in och ut om livet, leken och konsten. Tack!

IMG_4313
IMG_2410 IMG_2413 IMG_2415 kopia