Redet i Varbergaskogen

Nu är det färdigt! När ett nytt projekt av den här typen inleds är det svårt, för att inte säga helt omöjligt, att veta vad processen kommer att resultera i. Mitt uppdrag den här gången var att skapa någon form av semi-permanent offentligt verk tillsammans med barn i Örebro. Verket skulle hamna i Varbergaskogen, ett 93 hektar stort grönområde som omges av olika bostadsområden med drygt 20 000 invånare. Uppdragsgivare var Örebro Kommun och Statens Konstråd, men den verkliga ”beställaren” var i det här fallet en väldigt taggad och brokig flock av mellanstadiebarn på Varberga Fritidsgård.

Tillsammans med Sofia Priftis (konstnär och arkitekt) och Elin Andersson (fritidspedagog) genomförde jag ett antal workshops med barnen på Varberga Fritidsgård. Allra först byggde vi en abstrakt skulptur av bambu, tejp, tyg och rök. Den såg lite ut som ett fågelbo och när vi sedan återvände till fritidsgården för en skissworkshop med barnen var det flera som ritade olika fantasifulla konstruktioner som hängde mellan träden. Barnens skisser kokade vi sedan ihop till en idé som gradvis blev allt mer konkret: Redet!

Enar Jedström (fantastiskt skicklig snickare) fick i uppdrag att bygga alltsammans. Tillsammans med Enar och arboristen Friederike Kendziersky (Järna Trädvård) lyckades vi till slut få konstruktionen att sväva mellan träden. Intrycket man får när man ser redet på avstånd är verkligen att den svävar, för de tunna stålvajrarna liksom ”försvinner”. Känslan när man sitter i Redet är fantastiskt fin, både fri och trygg på samma gång. Det är ingen gunga i vanlig mening, snarare en frihetlig mötesplats som går att klättra på och som liksom svajar tyngdlöst. Det är en plats för lek, samtal, fika, spaning, kontemplation och meditation. På insidan sitter sju mässingsplåtar med fågelporträtt som barnen har ritat, och som sedan överförts till Mässingsplåt av skyltmakare Daniel Wätte.

Det är många människor som är inblandade i tillblivelsen av ett sånt här verk. Det hade varken varit möjligt eller önskvärt för mig att göra allting själv. Utan en rad vänners och yrkesmänniskors kunnande och utan barnens entusiastiska samskapande hade det här verket blivit något helt annat. Detsamma gäller för uppdragsgivarens professionella tillit som även den har varit väldigt värdefull för både processen och resultatet. Jag kan redan konstatera att verket är både välanvänt och omtyckt bland områdets barn och vuxna. Varje gång jag kommit tillbaka till Redet har det varit tillfälligt bebott av nya flockar av barn eller hela familjer och de verkar trivas fint allihop, oavsett ålder.

Kul!