Idag har jag sagt upp mig från mitt brödjobb och kan härmed fokusera fullt ut på konsten och ’Det Stundande Upproret’, det sistnämnda känns särskilt angeläget en sketen torsdag som denna. Jag är medveten om att det säkert kan låta både pompöst och naivt/romantiskt, men för mig är det allvar. Konsten och politiken ser jag för den delen som två helt oskiljaktiga katalysatorer för förändring.
Två saker måste nämnas, apropå det här beslutet. Det ena är att jag tack vare stipendiepengarna sitter på ett stort (om än tidsbegränsat) privilegium, jag kan under ett par månader göra vad jag vill med min tid och har därför också ett ansvar att använda tiden jag har till förfogande på bästa sätt. Det andra är att jag i min undervisning och i min konstnärliga praktik ofta understryker vikten av att ibland ‘omfamna osäkerheten’ för att kunna växa och utvecklas. När (ekonomisk) trygghet ställs mot (själslig/konstnärlig/tidsmässig) frihet på det sätt som mitt ickekonstnärliga arbete den sista tiden gjort så förstår jag att det är dags att kapa bojorna och att ingen annan än jag själv kan göra det åt mig.
Nu ser jag fram emot en period av konstnärlig kamp och politisk kreativitet, tillsammans med alla andra människor som ‘bangar på systemet’ och kollektivt slår tillbaka mot fascister, svartfötter och andra reaktionära krafter i vad som bäst kan beskrivas som ”det högervridna äckelsverige” och i resten av världen.
Dessutom har jag köpt en keps!