Idag gästade jag Uppsala för att föreläsa vid landets ballaste akademiska institution, nämligen Centrum för Miljö- och Utvecklingsstudier (Cemus). Kursen jag gästade heter Hållbar utveckling – värderingar, världsbilder och visioner, vilket känns fett bara det. De använder min bok Farligt Land som kurslitteratur och det här var tredje året i rad jag åkte dit för att prata om världsbilden som plats för förståelse och förändring (och uppror mot majoritetskulturen och dess normer).
Jag gillar verkligen Uppsala som stad, tänker alltid att jag ska få tid att glida runt där någon gång men SJ verkar hata mig. Varje gång jag är iväg på mission i landet så fuckar tågen ur och blir jättesena, trots att jag gått upp extra tidigt för att ha bra marginaler. Förra året kom jag med taxi från tågstationen till Cemus en minut innan min föreläsning skulle börja. Det var typ samma idag fast utan taxi (tuffa tider), jag kom lallandes en minut innan jag skulle sätta igång.
Tre timmar hade jag på mig att babbla, vilket visade sig vara en precis lagom tid för att hinna introducera mitt arbete och öppna upp för ett reflexivt samtal om världsbildens problem och möjligheter. Det som är ballt med Cemus (förutom att den är studentinitierad, vilket är precis hur ballt som helst) är att studenterna kommer ifrån väldigt olika fält och har helt olika ingångar till det som studeras. Jag har sagt det förut men det tål att sägas igen: jag älskar banne mig att undervisa. Tjingpax för att fortsätta med det framöver!
