Idag vid lunchtid meddelades eleverna i landets samtliga gymnasieskolor att undervisningen kommer att övergå till att ske på distans från och med imorgon, för att bromsa spridningen av coronaviruset. Jag var redan inbokad till att hålla i eftermiddagens undervisning för eleverna på Järna Naturbruksgymnasum, vilket alltså råkade bli den sista ordinarie lektionen innan övergången till distansundervisning. Jag föreläste om konst och presenterade några axplock av min egen praktik, sen pratade jag om olika aspekter av ovisshet och hur man kan förhålla sig till upplevelser av osäkerhet och kontrollförlust i livet.

När jag pratat klart började vi bygga en skulptur i form av ett coronavirus att offra åt gudarna och gudinnorna, med förhoppningen att det kanske kan blidka dem så att pandemin bromsas upp. För att visa att vi verkligen menade allvar offrade vi dessutom en hel toarulle, ett objekt som i pandemins kölvatten har blivit en symbol för människors kortsiktiga tänkande och egoistiska handlande. Vi befinner oss i mitt i en global kris som framför allt sätter press på sjukvårdssystemet. Samtidigt påverkas på olika sätt hela samhället och alla individer som tillsammans utgör det. Vissa påverkas mest av oron inför ovissheten medan andra, inte minst fristående kulturutövare som musiker, teaterfolk och konstnärer, också pressas hårt ekonomiskt (ännu mer än vanligt).

Hur som helst, det är verkligen viktigt att förhålla sig nyktert och medvetet till ovissheten, så att inte rädslan gör oss till egoister i en tid som tvärt om fordrar allas vår solidaritet. Jag tror att den här pandemin har mycket att lära oss i form av erfarenheter och insikter som kommer att vara värdefulla för oss i framtiden, både som samhälle och som individer. Tänk på döden, värna livet och ta god hand om varandra.

Stort tack till Järna Naturbruksgymnasium och till klassen vars engagemang och humor bidrog till att detta blev en av de roligaste och flowigaste lektioner jag gjort hittills. Kul!

Nu är det färdigt! När ett nytt projekt av den här typen inleds är det svårt, för att inte säga helt omöjligt, att veta vad processen kommer att resultera i. Mitt uppdrag den här gången var att skapa någon form av semi-permanent offentligt verk tillsammans med barn i Örebro. Verket skulle hamna i Varbergaskogen, ett 93 hektar stort grönområde som omges av olika bostadsområden med drygt 20 000 invånare. Uppdragsgivare var Örebro Kommun och Statens Konstråd, men den verkliga ”beställaren” var i det här fallet en väldigt taggad och brokig flock av mellanstadiebarn på Varberga Fritidsgård.

Tillsammans med Sofia Priftis (konstnär och arkitekt) och Elin Andersson (fritidspedagog) genomförde jag ett antal workshops med barnen på Varberga Fritidsgård. Allra först byggde vi en abstrakt skulptur av bambu, tejp, tyg och rök. Den såg lite ut som ett fågelbo och när vi sedan återvände till fritidsgården för en skissworkshop med barnen var det flera som ritade olika fantasifulla konstruktioner som hängde mellan träden. Barnens skisser kokade vi sedan ihop till en idé som gradvis blev allt mer konkret: Redet!

Enar Jedström (fantastiskt skicklig snickare) fick i uppdrag att bygga alltsammans. Tillsammans med Enar och arboristen Friederike Kendziersky (Järna Trädvård) lyckades vi till slut få konstruktionen att sväva mellan träden. Intrycket man får när man ser redet på avstånd är verkligen att den svävar, för de tunna stålvajrarna liksom ”försvinner”. Känslan när man sitter i Redet är fantastiskt fin, både fri och trygg på samma gång. Det är ingen gunga i vanlig mening, snarare en frihetlig mötesplats som går att klättra på och som liksom svajar tyngdlöst. Det är en plats för lek, samtal, fika, spaning, kontemplation och meditation. På insidan sitter sju mässingsplåtar med fågelporträtt som barnen har ritat, och som sedan överförts till Mässingsplåt av skyltmakare Daniel Wätte.

Det är många människor som är inblandade i tillblivelsen av ett sånt här verk. Det hade varken varit möjligt eller önskvärt för mig att göra allting själv. Utan en rad vänners och yrkesmänniskors kunnande och utan barnens entusiastiska samskapande hade det här verket blivit något helt annat. Detsamma gäller för uppdragsgivarens professionella tillit som även den har varit väldigt värdefull för både processen och resultatet. Jag kan redan konstatera att verket är både välanvänt och omtyckt bland områdets barn och vuxna. Varje gång jag kommit tillbaka till Redet har det varit tillfälligt bebott av nya flockar av barn eller hela familjer och de verkar trivas fint allihop, oavsett ålder.

Kul!

Igår invigdes förskolan Braxen i Södertälje, sprillans nybyggd men belägen i den gamla Mariekällskolans lokaler. Jag arbetar med ett stort konstnärligt gestaltningsuppdrag i samband med en stor ombyggnation i fastigheten och det första av fyra planerade verk är beläget på förskolans utegård. Där har jag placerat en meteorit i en åtta meter stor krater. Meteoriten är tillverkad av diabas (svart granit) från Moheda stenbrott i Småland och Royal Nordic som är en mässingslegering med fördelen att den behåller sin vackra gudliga yta genom åren, trots påverkan av väder.

Min tanke är att meteoriten och kratern ska kunna fungera både som plats för fri lek och som en samlingsplats. Förhoppningen är att verket kan sätta igång samtal och fantasier om de allra största måtten av tid och rum. Förskolan har också ett så kallat ”Nattis”, där barn till föräldrar som arbetar nattskift kan sova över och bli hämtade på morgonen. Därför är meteoriten upplyst av tre riktade strålkastare nattetid så att det barn som vaknar och är oroligt eller har svårt att somna kan få syn på den guldglimrande stenbumlingen i ett annat ljus.

I vanlig ordning hade jag inte kunnat göra det här verket helt på egen hand. Stenen har bearbetats av den fantastiskt skickliga Nisse Meseke och mina slarviga skisser till kratern har översatts till begripliga konstruktionsritningar av arkitekten Jonna Söderström.

Tack!