Idag har jag avslutat en veckas gästundervisning med eleverna i klass 9 på Solvikskolan. Jag har alltid rätt höga förväntningar när jag undervisar på just Solvik och de infrias alltid med råge. Kanske är jag partisk, jag gick själv på Solvik som barn och min dotter går nu i sjätteklass, men jag vet att eleverna där har fått möjligheter att leka, skapa och utforska världen på ett frihetligt sätt som tyvärr är ganska få skolelever förunnat.
Mitt självpåtagna uppdrag denna gång var att bjuda in eleverna till ett gemensamt projekt som erbjöd både en teoretisk ingång och praktiska erfarenheter av samtidskonstens möjligheter. Konsten är ett utrymme som alla har rätt till, precis som leken. Faktum är att konsten mycket väl kan ses som en fri fortsättning på leken, en sorts utveckling av något som de flesta barn har tillgång till men som de allra flesta vuxna har förlorat (”Varje människa är en konstnär, men bara konstnärerna vet om det”).
Vi varvade teori och praktik, inomhus med dator och utomhus med skruvdragare och såg. Tillsammans konstruerade vi en skulptur som vi satte eld på, med det ockulta syftet att blidka YOLO-gudarna så att dessa genom någon form av magiskt ingripande skulle se till att hjälpa eleverna att fylla klasskassan till bredden så att de kan åka på en resa i Kroatien. Med lite tur hörsammas den konstnärliga offergåvan, men i annat fall har det ändå varit en himla fin vecka med ett vackert avslut. Tack för denna gång, bästa elever! (Och Klara!).
