Att ta plats kan vara svårt. Andra människors kritiska blickar kan få vem som helst ur balans, det gäller kanske framför allt unga människor som ständigt utsätts för kritiska blickar både i den digitala världen och i det analoga livet. Förmågan att stå stadigt med en inre trygghet oavsett yttre omständigheter kan som tur är övas upp. Jag själv tyckte länge att det mesta som innebar att stå i andras blickfång var pinsamt, skammen begränsade inifrån mina möjligheter att röra mig fritt och ta mig an världen så som jag önskade. För min del har konsten erbjudit ett sorts frirum där dessa begränsningar kan utmanas och vidgas genom fri lek och kreativa försök. Därför kändes det extra fint att få i uppdrag att gästa en gymnasieklass bestående av 16 grymma bild- och formelever för en förmiddag om ovisshet, frihet, uppror, kaos, ordning, kontroll och samtidskonst.
Ovisshet är ett tema som är centralt i min konstnärliga praktik, men också i vårt samhälle. Jag har tidigare gästundervisat i gymnasieklasser där eleverna är skoltrötta efter nästan tolv år i skolan samtidigt som de inte ser fram emot att gå ut gymnasiet eftersom tillvaron som väntar är så oviss. Vi alla upplever ovisshet olika mycket och på olika sätt men vi alla upplever den, ingen slipper undan. Att möta ovissheten med rädsla leder ofta till ett krampaktigt tillstånd av försök till kontroll och en oundviklig frustration när vi märker att vår makt och förmåga att kontrollera sakernas tillstånd är begränsad. Att istället möta ovissheten medvetet, med en grundläggande tillit till sina egna förmågor att hantera vad som än kommer i ens väg och till att omvärlden är proppfull av möjligheter, det är något helt annat. Skillnaden däremellan var vad jag ville tala om och fysiskt uppleva tillsammans med gymnasieeleverna denna förmiddag.
Att ta plats rent fysiskt genom att gå mitt i gatan utan att be om lov kan vara en omvälvande upplevelse för någon som inte är van vid att ta plats i offentligheten. Att dessutom påkalla allmänhetens uppmärksamhet med hjälp av flaggor och bengaler är att försätta sig i en utsatt men intressant position. Att göra så är att påstå något om en själv och om staden. Det är att på en och samma gång hävda att man själv har rätt att ta plats i staden och att staden inte bara är till för konsumtion och lydnad utan också för experiment, konst och lek. Det är också ett sätt att påstå något om vad konst kan vara och vad en konstnär kan göra. Jag är väldigt glad att jag fick möjlighet att spendera en förmiddag med att samtala, experimentera och reflektera med de medvetna och modiga eleverna i årskurs tre på Viktor Rydbergs Gymnasium vid Jarlaplan.
