Att påstå att man har något viktigt att säga kan vara svårt nog. Att en fredagskväll sammankalla till en bergspredikan kan tolkas som ett tecken på storhetsvansinne och hybris, men det kan lika gärna vara en innerlig önskan om att få dela med sig av något som man själv har funnit intressant och viktigt, något som varit till stor hjälp och som därför kanske kan vara till hjälp även för andra. Så var det för mig och jag är glad att jag inte fegade ur, att jag segrade trots motståndet. The cave you fear to enter holds the treasure that you seek.
Så här dagen efter att jag genomförde min första och sista bergspredikan är jag tacksam och stolt. Och lite mör i skallen men det är helt självförvållat eftersom jag drack prosecco tills solen gick upp, dels för att jag ville fira ännu en seger över min egen rädsla men mest för att jag aldrig ville att kvällen skulle ta slut. Jag vill från djupet av mitt hjärta tacka alla som bidrog med sin närvaro och uppmärksamhet. Spänningsfältet mellan det inre och det yttre landskapet kommer att vara min lekplats och min arbetsplats även i fortsättningen.
Kampen fortsätter.
Tack!
