Den började med ett kärt återseende, nämligen insidan av flyt-tanken. Det är svårt att beskriva för någon som aldrig har provat själv, men det händer något speciellt med en när man ligger naken instängd i en beckmörk tank och flyter helt utan ansträngning i det kroppstempererade vattnet. Man hör inget, ser inget och känner inget, förutom det supersalta vattnet och ens egna andetag. 90 minuter utan intryck, bara rent flyt i världsrymden.
Kanske är det inte så konstigt att resten av veckan fortsatte i flytets tecken. Eftersom jag nyligen sagt upp mig från jobbet för att fokusera helt på konst och uppror så har jag varit sugen på att fylla min tillvaro med nya erfarenheter. Jag vill få ut så mycket som möjligt av den fria tid jag har för tillfället, innan stipendiepengarna tar slut och jag kastas tillbaka in i den bittra verkligheten av inkassokrav och magkatarr. Sagt och gjort, jag har sedan en tid tillbaka ställt mig till förfogande som praktikant, gärna hos någon som arbetar med film eftersom det är i den riktningen jag själv är på väg. Så bara; Swoosh! och plötsligt har jag lärt känna en fantastisk filmskapare som öppnat upp för just den där fria kollaborativa sortens samarbete som jag har längtat efter.
Sen blev det blev dags att avsluta mitt korta (två veckors) inhopp som gästlärare med Den Exploderande Skolan (denna gång på Wendela Hebbegymnasiet) och som vanligt med en egenhändigt ihopsnickrad undervisning. I förrgår redovisade eleverna hur de tacklat uppgiften jag gett dem, en medvetet svår och omvälvande sådan, mer en livsuppgift än en skoluppgift. Det visade sig dock att denna inte alls var något vatten över deras huvuden, utan tvärt om något som uppskattades av de allra flesta. Jag blev så sjukt stolt över deras mod, impad av hur de tolkat och tacklat vad jag föreslagit för dem. Bigup!
Som grädde på moset skriver Jonas Thente igår i sin bokblogg på dn.se om min senaste bok Farligt Land;
”Farligt land är inget reportage utan en nyskapande essä som är något av det bästa på svenska jag har läst i år, och förra året. Det är en drygt 250-sidig essä skriven av en författare som ännu inte är förstörd av kamaraderi, priser, omnämnanden och förlagsfester. Inte ens Konstfack verkar ha polerat bort autenticiteten och den yrvakna nyfikenhet på vad man kan åstadkomma när man låter erfarenheten möta den språkliga gestaltningen och skapa ett tredje. Här finns inga identitetspolitiska klichéer som vädjar uppskattning från likar, ingen avprickad agenda. Wättes identitetspolitiska ambitioner börjar och slutar med hans egen identitet.”
