I februari fick jag i uppdrag av Eskilstuna Kommun att komma med ett skissförslag till ett permanent offentligt konstverk i stadsdelen Årby. Premisserna var att verket skulle ”utgå ifrån platsen och människorna som bor där” och ”bidra till en positiv utveckling av ortens offentliga rum”, utöver det var det fritt fram för mig att tolka uppdraget och fylla det med egen mening.
Arbetet inleddes med research, framför allt genom mängder av informella samtal med olika individer och grupper som lever och verkar i området. En sak som framkom var att alla jag pratade med, oavsett ålder, bakgrund och social ställning hade nästan samma önskan: En plats att vara på. De yngre barnen, grabbgängen, pensionärerna och mammorna var i princip eniga om vad som saknades i Årby. Därmed beslöt jag mig för att skapa någon form av mötesplats, en plats att bara vara på, utan krav på prestation eller konsumtion. En annan sak som blev väldigt tydlig i researchfasen var att det var oerhört lätt att få kontakt med områdets invånare. Att arbeta intuitivt med spontana möten och samtal var en väldigt användbar konstnärlig metod eftersom nästan alla jag mötte bar på berättelser som ville berättas. Den enda gruppen jag inte riktigt såg i de offentliga miljöerna var tjejer i de yngre tonåren. De kunde skymtas på väg till eller från någonting, men nästan aldrig bara varandes. Därför bestämde jag mig för att mötesplatsen skulle utformas med just dem i åtanke.
Utifrån dessa utgångspunkter gjorde jag skisser av olika möjliga mötesplatser, som sedan kokades ihop och blev till tredimensionella modeller. Bland annat fascinerades jag av det lusthus som står placerat på en av gårdarna. Hyreshusens effektiva men också ganska brutala arkitektur samverkade med det lilla lusthuset på ett roligt sätt, vilket fick mig att vilja arbeta med lusthus som utgångspunkt för mitt fortsatta utforskande av möjliga mötesplatser. Till min hjälp tog jag Svante Helmbæk Tirén, fristående curator och expert på (bland väldigt mycket annat) lusthusets idéhistoria. Jag ville skapa något som till sin funktion påminde om ett lusthus, en plats för informell och spontan samvaro. Tankar om ett samtida lusthus, en vacker plats för kravlöst varande, började formas allt tydligare.
När skissuppdraget redovisats och godkänts påbörjades arbetet med att finna bra vägar till att förverkliga det. I den vevan fick jag dessutom kontakt med Royal Sisters, en dansgrupp bestående av fyra fantastiska tjejer från Årby i 12-14-årsåldern som rekryterades till projektet. Tillsammans med Isabelle Paredes, som är konstpedagog på Eskilstuna Konstmuseum och som jag haft äran och nöjet att samarbeta med i fjolårets konstkollo, träffade jag Royal Sisters vid ett antal tillfällen och imponerades gång på gång. Den lekfulla självsäkerhet som de utstrålar i dansen har sällskap av en varm ödmjukhet och en otrolig medvetenhet. De är fantastiska unga människor, både kloka och roliga att samarbeta med, och vi ville ge dem så mycket av både stöd, uppmuntran och inflytande som vi bara kunde. Vi bjöd in professionella dansare och koreografer till att hålla workshops med Royal Sisters, vi åkte till ett slott och samtalade om livet och vi planerade inför deras framträdande som skulle fullända processen genom att inviga det färdiga konstverket.
Parallellt med detta arbete började verket byggas på en noga utvald plats av Kaspar Druml och Gandalf Adelbrant, som på kort tid och med stor precision lyckades skapa något som både överensstämmer med och samtidigt överträffar min vision av verket.
Två viktiga och betydelsebärande detaljer av mässing, som tillverkats av smederna Nisse Meseke och Jonas Majors, förhöjde och fördjupade verket ytterligare. Dessutom tillkom två bilder som Isabelle Paredes och Royal Sisters skapat tillsammans med hjälp av cyanotype-teknik (och som sedan överförts till mässingsplåtar av skyltmakare Daniel Wätte). Tillsammans med de doftschersminbuskar och det körsbärsträd jag planerat i direkt anslutning till verket bildar betongen, mässingen och träkonstruktionen en helhet som jag är väldigt nöjd med att lämna kvar på platsen i Årby.
Invigningen blev även den väldigt lyckad, med fanor, rök och framför allt Royal Sisters framträdande med en koreografi som var speciellt framtagen just för detta verk och detta tillfälle. Processen har filmats av Gustav Ågerstrand och kommer att klippas till en dokumentär kortfilm som beräknas vara klar någon gång i vinter. Ett stort, varmt och innerligt tack vill jag rikta till alla er som på olika sätt bidragit under tillblivelsen av detta offentliga konstverk, som är mitt första permanenta offentliga verk, men förhoppningsvis inte mitt sista.
Bara Vara (Här & Nu) hade inte blivit vad det är utan dessa personers ansträngningar:
Josefine Bolander, intendent för offentlig konst, Eskilstuna Kommun
Isabelle Paredes, konstpedagog vid Eskilstuna Konstmuseum
Kaspar Druml och Gandalf Adelbrant som byggde konstverket
Royal Sisters (Caroline Faye, Iman Mohamoud, Destiny Hielm Diallo, Moserat Perez)
Nils Meseke och Jonas Majors, mässingsarbeten
Linnéa Sundling och Clara Bankefors, dans och koreografi
Torbjörn Ställborn och Aron Adobati, hjälp med modellbygge
Daniel Wätte, mässingsarbete
Veine Bartos, arkitektkonsultation
Svante Helmbæk Tirén, curator och expert på lusthusets idéhistoria
Gustav Ågerstrand, filmdokumentation
Niklas Sundberg, merchandise/screeentryck
Sundbyholms Slott, afternoon tea