Under höstlovsveckan höll jag ännu ett konstkollo i Järna på uppdrag av Södertälje Kommun. Jag hade redan gjort ett lyckat kollo på deras inbjudan i somras och blev glad för fortsatt förtroende. Eftersom höstlovet börjar med Halloween och slutar med Allhelgona kändes det naturligt att välja döden som tema för kolloveckan. Vi samlades i en cirkel kring levande ljus om morgnarna, samtalade och delade med oss om tankar, funderingar och erfarenheter av döden. Alla människor, oavsett ålder, har intressanta och viktiga saker att säga om ett sånt existentiellt tema, och det var lättare än väntat att få till meningsfulla samtal trots att de flesta deltagare var mellan 6 och 10 år gamla.

Vi målade, tecknade, klippte, klistrade, samlade, byggde och härjade under veckan. På fredagen blev det i vanlig ordning dags för ett storslaget avslut, när vi slutförde arbetet med vår sex meter höga ängel och bar den genom byn till en plats i parken. Att kunna bygga och dessutom bära något som är så pass mycket större än barnen själva är en ganska häftig upplevelse för de flesta. De blir liksom imponerade av sin egen insats vilket jag tycker är en bra sak att få erfara. Att konstnärligt skapande inte handlar bara om resultat utan också om meningsfulla processer är också något jag försöker förmedla till barnen. Att blockera trafiken och ta plats i offentligheten är också en viktig upplevelse, och att allt inte går som man planerar men att det blir bra ändå. Ängeln bröt ryggen pga lite klena tejpfogar på vissa ställen, så vi fick bära fram den liggandes och sen reparera den på plats i parken.

Tacksam och berörd av barnens klokskap, engagemang och skaparkraft. Och tacksam för de grymma tonåringar jag anlitat som medhjälpare, vars hjälp var helt avgörande för att veckan blev så bra som den blev. Dessa fantastiska bilder från vår avslutande procession är tagna av fotograf Sanna Argus Tirén.

Att göra utställningar mitt under rådande pandemi är lite märkligt, man vill att det ska komma besökare, men inte för många och särskilt inte för många på samma gång. Arrangörerna blev lite bakbundna och osäkra eftersom läget var så oklart och reglerna hela tiden förändrades. Man fick bjuda in folk men typ helst inte. Nu är det höst, nästan vinter, och den andra vågen av virus ställer till det för massor av människor på massa olika sätt. Under sommaren var det lite lättare, både för individer och verksamheter, och då hann jag vara med på två grupputställningar. Dels utställningen Kattguld på Haninge Konsthall där jag ställde ut tillsammans med Vida Lavén och Ilja Karilampi, dels utställningen We are here på Örebro Konsthall där jag ställde ut med Jenny Berntsson och Jelena Rundqvist.

I Haninge byggde jag ett soltempel av bambu, silvertejp, tyg, texter och starka strålkastare. Verket kallade jag för ”Utkast till en nygammal naturreligion för att genomleva samtida och framtida kristider”. Det är vad det låter som, ett försök att odla relationer och umgås med solen, elden och mörkret för att klara av att vara människa, särskilt i tider av kris.

Samtliga bilder från Haninge och Örebro är tagna av Sanna Argus Tirén.

I Örebro visade jag dokumentation och två objekt som pekar mot två offentliga verk som jag gjort i staden under två års tid. Dels Redet i Varbergaskogen som är en svävande skulptur för lek och häng i gäng, dels Tidskapseln i Oskarsparken som är en sorts trestegsraket som fyras av både bakåt och framåt i tiden. Tidskapseln kommer jag att presentera mer ingående när den sista pusselbiten har hamnat på plats.

Som en del av barnkonstfestivalen Kurioso blev jag inbjuden av curator Sanna Svanberg att göra en workshop där barn och unga fick vara medskapare. Jag valde platsen Säfstaholms Slott i Vingåker. Planen var att bygga en koja intill slottet, i inbjudan skrev jag:

”Slottet och kojan är varandras motsats och när de ställs tätt intill varandra så blir skillnaderna uppenbara. Slottet är byggt för att stå i hundratals år, som ett monument över rikedom och makt. Till kojbygget är alla välkomna att mötas som jämlikar, utan undantag. Den kanske inte blir helt perfekt, som ett slott, men vi bygger den tillsammans och fyller den med gemenskap och frihetlig skaparglädje – en annan typ av rikedom som inte kan köpas för pengar.”

Sagt och gjort, dagen fylldes av massa gemenskap och kreativitet enligt anarkistiska principer. Vi byggde, målade, eldade och avslutade alltihop med att slå sönder kojan tillsammans. Jag är tacksam för att jag får möjlighet att göra såna här uppdrag, där barn bjuds in för att göra konst tillsammans med andra barn som de inte känner sedan tidigare. Det blir alltid en massa möten, samtal, tvivel, mod och skratt. Bilderna lyckades fånga en del av atmosfären.

När vi just slagit sönder hela kojan och börjat plocka ihop allt material så kom de här två fantastiska syskonen. De satte igång med ett eget kojbygge medan vi andra fortsatte att packa ihop och de bidrog verkligen med sin fina energi och kreativa kraft.