Vad är samtidskonst och vad kan en konstnär göra? Det finns många sätt att undersöka dessa frågor tillsammans med barn och ungdomar, jag tänker mig att ett bra sätt förmodligen är raka motsatsen till hur många bildlektioner ser ut. Istället för en lärarledd uppläxning utifrån en förlegad konstsyn – ett frihetligt och samskapat utforskande utifrån principer och metoder som används av konstnärer idag. Istället för påhittade tekniska övningar vars resultat ska bedömas och värderas – en serie vilda experiment vars främsta resultat är lustdrivna kreativa försök som inte tvingar in deltagarna i begränsande prestationskrav. Istället för att nöta in ett snävt urval av konsthistoriska exempel – möjligheter för deltagarna att ge sig hän åt nuvarande ögonblick som om inget annat vore viktigare.

Jag har återigen fått möjligheten att arbeta tillsammans med en liten grupp barn och unga inom ramen för ett konstkollo. Ny kommun och nytt upplägg, men ambitionen att skapa någonting anarkistiskt och fantastiskt förblir densamma. I morgon sätter vi igång, sen följer fem dagar av konstforskning som förhoppningsvis kan bli ett potent koncentrat i tid och rum av mellanmänskligt samskapande. Vi ska hålla till i mitt favoritskogsbryn Under Tallarna. Därifrån kommer vi att röra oss både djupare in i skogen och in i lokalsamhället. Jag vet ännu inte vilka individer det är som kommer att dyka upp som deltagare i morgon förmiddag, men jag vet att vi tillsammans kommer att vara med om något riktigt maxat och att vi kommer att skapa nya erfarenheter att bära med oss i resten av våra liv.

Bilden är från förra årets konstkollo på uppdrag av Eskilstuna Konstmuseum.

I berättelsen om mitt liv kommer 2017 att gå till historien som året då allt förändrades lite mer än vanligt, av livets egna omständigheter och som ett resultat av medvetna val. Riktningen jag rör mig i är densamma som förut, mot ökad förståelse och förändring i mig själv och i min omvärld, men vägen har i år känts mer oviss och rik på erfarenheter än vanligt. I det inre landskapet har jag under året upplevt högre toppar, djupare dalar, frodigare fält, brantare stup, klarare vatten, snårigare skogar, varmare solsken, djupare träsk och stormigare vindar. Livet har varit mer sårbart, smärtsamt, omvälvande och ansträngande, men samtidigt mer utvecklande, njutbart och spontant än vanligt. Den ökade ovissheten har också bidragit med en ökad upplevelse av närvaro som gjort även de svåraste stunderna till intressanta erfarenheter. Det är väl så det ska vara? Boom!

Jag är verkligen sjukt tacksam, inte minst för alla mänskliga möten som året bjudit på. Jag har genom min konst fått prova många olika saker tillsammans med många olika människor på många olika platser. Dessutom har jag lärt känna nya vänner här i min egen lilla människoby, det är jag också väldigt tacksam för. En person som jag känner en alldeles särskild tacksamhet inför är Karin Björk, som jag levt med i sju år och som jag på ett eller annat sätt önskar ha kvar i mitt liv så länge jag lever. Karins betydelse för mig och min utveckling de senaste åren går inte att överdriva. Jag vill skriva det för jag vet att hon inte syns i text och bild så ofta, trots att våra många långa och utforskande samtal i stor utsträckning påverkar både den jag är som människa och det jag gör som konstnär.

Det finns inget bra sätt att kortfattat beskriva det här året i ord. Bilderna kan nog ge en viss fingervisning, men det är också mycket som de utelämnar. Ångesten och den ekonomiska stressen till exempel, men också naturupplevelserna, de magiska ögonblicken med vännerna och allt annat vackert och njutbart som vardagen har erbjudit och som gång på gång gjort just mitt liv till ett osannolikt drömliv. Till alla som på ett eller annat sätt har haft med mig att göra under året, som deltagare eller uppdragsgivare, som vänner, kamrater, samtalspartners och medbrottslingar: Tack som tusan! Kampen fortsätter under 2018, men också allt det enkla, självklara och underbara.